Cancer. Det latinska ordet för krabba eller kräfta och därmed för stjärntecknet Kräftan. I vuxen ålder har jag varit involverad i fem romantiska relationer; fyra av dessa har varit med en Kräfta, så jag gissar att jag har en typ. Det kändes smått ironiskt när jag för första gången flyttade hemifrån på riktigt. Jag hade gått och hostat större delen av sommaren och varit allmänt trött, men tänkt att det mest var utmattning efter att äntligen ha kommit ifrån ett väldigt påfrestande förhållande.
På vägen ner med flyttlasset stannade vi på ett matställe. Jag hade precis hunnit ta mat och börja se mig om efter var vi skulle sitta när jag kände hur det började svartna för ögonen; jag minns inte riktigt men jag tror att jag tog mig ut till borden på framsidan och ställde ifrån mig brickan innan jag satte mig ner på marken för att inte ramla. Jag blev kvar där ett tag innan jag vågade ställa mig upp igen och leta rätt på mitt sällskap. Efter maten mådde jag fortfarande illa och la mig i gräset utanför bilen; det var skräpigt och låg fimpar, men just då orkade jag inte bry mig.
Flytten blev klar och jag växlade mellan att bo i min nya lägenhet och hemma hos mina föräldrar för att jag började må sämre. Till slut mådde jag så dåligt att obehaget av sjukdomen var värre än att behöva ta kontakt med vårdcentralen och fick efter lite prover ett recept på antibiotika mot lunginflammation. "Jag är nästan säker på att du kommer bli helt bra efter några veckor", var ungefär vad läkaren sa.
Nästan helt säker.
Den första veckan blev jag bara sämre; någonting kändes fel och jag åkte upp till akuten men allt de kunde göra vara bara att bekräfta att jag hade en infektion och att jag skulle fortsätta ta medicinen. Det kunde ta ett tag innan det märktes någon verkan, sa de.
Jag hostade fortfarande. Jag var tvungen att palla upp huvudänden av sängen för att kunna sova utan att få svårt att andas och jag kunde inte ligga på rygg och bara på den ena sidan för att inte luftvägarna skulle täppas till. Jag kände det som att jag hade feber nästan varje dag och jag svettades på nätterna.
Ibland kan små saker spela roll. I det här fallet var det några få ord. Nästan säker. Helt bra. Hade läkaren var säker på sin sak skulle jag ha litat på det och fortsatt vänta. Hade det varit "må bättre" istället för "bli helt bra" skulle jag också ha låtit det vara, jag hade trots allt märkt en viss förbättring.
Skolan började. Jag satt på föreläsningar och hostade, ibland så illa
att jag inte vågade vara kvar i salen för att inte störa. Nu hade det
gått några veckor; jag mådde visserligen bättre än innan jag fick
medicinen, men det läkaren hade sagt var att jag skulle bli helt bra.
Det var jag inte.
Jag hade fått kontakt med vårdcentralen i staden och tog mig dit den första veckan. Jag fick lämna blodprov och blev tillsagd att komma tillbaka några dagar senare för resultat. De visste fortfarande inte vad som var fel och jag fick en remiss till akuten. Läkaren bad om ursäkt: eftersom jag kunde andas på egen hand fick jag ta bussen dit.
På akuten fick jag lämna mer prover och sen fick jag vänta. Och vänta. De skickade mig på röntgen och sen skulle det väntas på resultatet av det. Jag hade haft tid på vårdcentralen klockan två, till akuten kom jag strax före fyra. Sista bussen hem skulle gå elva och jag hade ingen aning om hur jag skulle ta mig hem annars. Till slut fick jag lov att gå och hann precis.
Jag hade fått lämna telefonnummer för att de skulle kunna kontakta mig om resultatet. De ringde veckan efter och sa att de ville lägga in mig några dagar för att ta fler prover. Vid något tillfälle nämnde jag att jag blev sjuk efter att ha träffat en kompis som varit utomlands nyligen och själv gått och hostat. Jag blev satt i isolering.
Senare blev jag flyttad till lungavdelningen. Fler prover skulle tas och fler röntgenbilder. Personer kom in och klämde på mig; jag fick göra ett ultraljud för att kontrollera hjärtat. Till slut gjordes en biopsi i bröstbenet. Jag hade hört någon nämna något om misstänkt nekrosis. Nekrosis, från ett grekiskt ord som betyder död. Jag blev rädd och försökte med min något kassa telefon söka efter vad det handlade om. På så sätt var jag åtminstone lite förvarnad när beskedet kom.
Cancer.
Jag hade bara hunnit gå i skolan i två veckor.
